Gänget och jag

Vad det är skönt att komma hem på fredagskvällen och glo på en rulle och dricka te!

Jag såg ”This is England” och tyckte den var väldigt bra. Den handlar om en liten kille som blir skinhead. Jag gillar att filmen verkligen visar att inte alla skinheads är rasister som många faktiskt tror att de är. Några i filmen är rasister och det handlar mest om en tvist mellan de som är och de som inte är emot invandrare.

Och jag gillar att hans mamma inte blev totalt galen när han började klä sig och raka skallen. Filmen är inget Hollywooddrama, utan känns mer som att man bara har filmat verkligheten. Som en dokumentär utan att vara en dokumentär. Ja, hur förklarar man det?

Så nu sitter jag här och filosoferar på det här med att vilja va accepterad och ha vänner.
Det är ju på nåt sätt som det är med vad som helst. Man e tonåring och vill känna att man passar in någonstans. Man hamnar i ett gäng och det känns som om man måste va och tycka som alla andra. Man tror att man tycker som alla andra. Spelar ingen roll vad det handlar om egentligen. Scouterna, sport, kyrkor, musik, klädstil, eller vad sjutton som helst. Man är en i en grupp, en i gänget. Vi klär oss såhär och vi tycker såhär och vi pratar såhär.

På gott och ont.

Det jag inte tycker om med såna här grupper är att efter ett tag verkar det som om man inte får tänka själv.
Jag älskar att vara ute i naturen, segla och laga mat över öppen eld. Scouterna var perfekt. Men jag förstod inte varför man måste han en uniform på sig och varför patrullerna skulle tävla mot varann. Och varför man inte var accepterad om man tyckte det var kul att hänga på ungdomsgårn de andra kvällarna. Och på ungdomsgårn var man en tönt om man sa att man gick på scouterna.

Det var man även om man sa att man red. Fast i stallet var jag inte accepterad heller för jag var inte galen i bara hästar. Och jag var inte skötare på någon häst.

Jag har aldrig riktigt fallit för det där med att vilja tillhöra en grupp. Jag har inte alltid vågat säga vad jag har tyckt, men åtminstone inte låtsas tycka något jag inte tyckt. Fast jag trodde nog att jag var lite ball när jag hängde med de tuffa killarna i Bredäng. Fast jag var egentligen ännu ballare när jag slutade va med dem när jag insåg att de var lite väl tuffa. (knivar, järnrör och våldtäkter).

Hur började jag umgås med dem? Min kompis Helle hade en kille i Bredäng och jag kände en tjej där. Var lite trött på våra ”egna” killar och tjejer i Mälarhöjden. En kille, låt oss kalla honom J, var dessutom söt och jag blev lite småkär.

Det visade sig att J och K var ärkefiender, där K var min brorsas bästa vän. Jag visste ju att han var ovän med nån i Bredäng, men inte att det var just J. Det visade sig att alla de nya kompisarna jag skaffade där var just de killar som min brorsa och hans kompisar hatade. Just då tyckte jag att min bror var en idiot och lyssnade inte när han sa att jag inte skulle umgås med dem. Vem var de att bestämma det? Visst hade jag varit kär i K hela min uppväxt, men nu var ju J mer spännande. Min brorsa tjafsade alltid om vilka killar jag umgicks med… så jag sket i honom.

Jag hade kul i Bredäng. Tyckte inte alls att de var speciellt farliga som folk sa. Men samtidigt var det nog lite häftigt att de faktiskt gillade mig trots att de var så himla balla… Ja, det var kanske min motsvarighet till att få känna mig tillhöra nån grupp.

Det ryktades bland alla att jag var kär i J. Vet inte vem som sagt nåt. Jag erkände inte, men sa inte emot heller. Vet inte om han gillade mig… han kom alltid och snackade iallafall.

En nyårsafton var vi där, jag, Helle och Kicki och jag minns att det blev slagsmål och dessa trevliga killar blev plötsligt galna vilddjur som slogs, kanske inte för att döda, men för att skada rejält. Min vän från Bredäng hade dessutom berättat hemska historier om dessa personer och varför hon inte ville umgås med dem. Det handlade om våldtäkter och slagsmål.

Fast jag hade sett att de inte var riktiga vänner tidigare;

Minns att en stor tjej försökte mucka med mig och jag bara tyckte hon var patetisk. Killarna tyckte jag skulle slåss med henne, att jag säkert skulle klå henne. Säkert skulle hon ha mosat mig med ett lillfinger och det var förmodligen det de vill se. De var inte mina vänner.

Jag minns en gång när jag och en kompis inte var välkomna på en fest (hos en tjej som nuförtiden är författare… Lina vet vem hon är) Vi vandrade hela vägen bort mot T-banan. Där såg vi en stor folksamling. Min kompis tog en annan väg. Jag var inte rädd för nåt på den tiden utan gick rakt in bland dem. Det var såklart Bredängarna. Jag kände ju de flesta, men inte alla. Och speciellt inte den sketna lilla killen Julio, som skulle vara nån slags ledare hade jag hört.

De letade efter nån som jag förmodligen kände, men jag blånekade att jag visste var han bodde. Den här lilla ledaren (tror han var Chilenare) började knuffa mig. Och det står alltså typ 30-40 pers runt om. Jag knuffade tillbaks. Hårt så han nästan ramlade. Hade jag varit kille hade han förmodligen slagit sönder mig just då, men det var nån som började garva. (Man knuffar inte Julio). En av ”mina polare” förklarade för Julio att jag var okej.

Minns en gång när jag hade en kniv mot halsen. Kommer inte ihåg vem som höll i den. Det var nåt sätt att testa mig. Se vad jag gick för. Jag var inte rädd utan tog helt sonika tag i hans handled och flyttade bort kniven. Hans galna ögon skrämde mig inte. Undrar om jag skrämde honom…

Jag tror att min ”inte rädd för nåt”- attityd räddade mig från dem. De gillade mig för att jag inte var rädd för dem. Jag började förstå att de inte var bra att umgås med, men var tvungen att låtsas va deras vän för att såna människor vill man inte ha som ovänner.

Jag tror att de kanske var vän med mig oxå för att kunna komma åt K. De ställde lite frågor om honom och jag ljög. Jag är så bra på att ljuga, på att låstas att jag inte förstår osv. Kunde lura dem att åka nånstans där K skulle va fast han såklart var nån annanstans.

Lite jobbigt var det förstås när det var fest nånstans och enda argumentet festvärden hade för att inte släppa in Bredängarna var att ”ni känner ingen här”. ”Jorå, vi känner Malin”, sa de och trängde sig på. Det hände flera gånger. Och oftast stal de något. Vi pratar inte om småsaker utan stereoanläggningar och sånt. Dyra grejer.

Tillslut lyckades jag undvika dem helt. Många av dem hamnade sedan ofta på kåken för knivmisshandel (tror nån dödade nån oxå) och våldtäkt…. fast vad vet jag, de kanske sitter och undrar hur de kunde bete sig som idioter på den tiden och är hur trevliga som helst nu. Men jag är tveksam.

Söt var han iallafall, hehe.